Okej. jag skrev en raptext. Ska väl inte satsa på en ny karriär, förmodar jag.

Shit vad det är Glassigt att häckla publiken, ja det är glassigt att uppträda påverkad inför liken. Ja det är glassigt! Yo, för det är glassigt. Mange takk. Jag säger bara f*ck. När jag Schmidtigt mina planer och gjort dig lack. Det bara sprack som sex laxar i en laxask. Jag drog en lina innan jag gick upp på scenen och flina åt glina. Ja, det är glassigt.

Jag saknar Thailand. Jag saknar Bangkok. Kontrasterna.

(Ursäkta den dåliga och sneda bildpassningen av bilden, men den kommer direkt från scannern.)

Jag testar lite microbloggande… Följ mina förehavanden i korta snuttar: identi.ca

Fototriss

Fridas uppsats får mig att reflektera över min egen läsning, som i det närmaste numera är obefintlig.

Jag saknar dynamiken som skapades mellan mig som läsare och texten.

Jag saknar den ungdomliga nyfikenhet som tidigare präglade min läsning.

Jag saknar det sunda förakt med vilken jag såg författaren.

Jag saknar en utgångspunkt från vilken ett nytt upptäckande kan gro.

Kärlek.

Fick precis ett tips av Andreas. Tyvärr såg jag mig själv om ett par år:

Word To Your Weapons Of Mass Destruction!

Jag har länge tyckt om fotografi. Jag älskar kameran. Tanken på det slutna rummet som bevarar tiden. Jag har inga pretentioner att bli fotograf eller så, men jag tycker det är roligt. Digitalt, analogt. Med linser och utan. Fortfarande, efter ca. nio år är det lika spännande varje dag. Det är som en ny kärlek som aldrig bleknar.

Flickr: Jimmy Asklund’s Photostream.

Det finns inte ord som kan beskriva kärleken till min dotter. Och ingen bild gör heller känslorna rättvisa.

Förra året lovprisade jag skivan Drums and guns av Low, och jag var inte ensam om att gilla det jag hörde. Men sen föll skivan i glömska. Till idag. Ett och ett halvt år senare är skivan lika bra, om inte bättre, och temat (kriget i Irak) lika aktuellt. Det är rakt och enkelt. Inga poetiska liknelser. Avskalat.

“All soldiers
They’re all gonna die
And all the little babies
They’re all gonna die
All the poets
And all the liars
And all you pretty people
You’re all gonna die” -Pretty people

Trots att bandet själva påstått att detta inte är en politisk skiva så är det svårt att bortse från det politiskt aktuella som omger den.

“They filled our hearts and hands with violence
With violence, with violence
It’s time to leave the fields behind us” -In silence

Skivans absoluta höjdpunkt är näst sista spåret Murderer där den manliga sångaren Alan Sparhawk iklär sig rollen som George W Bush (enl. min tolkning) och tänker sig denne i en konversation med Gud, där Gud inte tillåter krig, men där agitatorn Bush beskyller Gud för att vara mordisk och i behov av en dödens hantlangare.

“One more thing before I go
One more thing I’ll ask you Lord
You may need a murderer
Someone to do your dirty work

Don’t act so innocent
I’ve seen you pound your fist into the earth
And I’ve read your book
It seems that you could use another fool
Well I’m cruel
And I look right through

You must have more important things to do
So if you need a murderer
Someone to do your dirty work” -Murderer

Skivan vill, och lyckas, säga att kriget angår oss alla.

“All you can do is hide
God bless the darkness of the night” -Violent past

Disa lyckas nästan aldrig fångas på bild. Här lyckades jag iaf ganska bra.

Jobb. En av de segaste dagarna på jobbet. Långt mellan samtalen.

Glömde lunchen hemma. Tänkte strunta i att äta. Frida tyckte det var en dålig idé, så det blev donken. Inte särskilt gott.

Måste sluta äta godis. Kostsamt, inte bara för plånboken, utan också för hälsan.

Imorgon är det jobb igen. Jag trivs. Kommer få vara kvar längre än den först utlovade tiden. Året ut, heter det nu. Hoppas det blir längre.

En timme innan jag skulle sluta öppnade sig himlen och blixtar + åska slog ned “precis” utanför. Mycket vatten. Jag som skulle cykla hem. Ringde Frida. De var strandsatta i city. Skjuts hem.

Elvira och jag ensamma ett par timmar. Barnprogram, tittade på DVD, välling i saccosäken. Sen somnade hon sittandes i mitt knä. Utslagen. Huvudet tyngre och tyngre. Jag älskar känslan av att lyckas få mitt barn att känna trygghet med bara mig. Det är oslagbart.

Det slog mig, att jag inte saknar jobbet som personlig assistent, utan enbart personen jag jobbade för.

Jag tänkte att jag skulle testa hur det kändes att hälla kokande pastavatten över båda mina händer. Det gör fortfarande skitont, ca. 2 timmar efteråt, trots att jag sköljt med iskallt vatten lääääääääänge. Ovansidan på två av mina fingrar kan jag knappt snudda vid utan att jag håller på att dö. Så nu vet ni det, om ni skulle komma på tanken att försöka hemma.

Imorse när jag satt vid datorn, så såg jag i ögonvrån hur Elvira började släpa påsen med hundmat över golvet. Jag sa inget först. Hon passerar mig i riktning mot halen där hundskålarna står. Sen stannar hon. Släpper påsen ett ögonblick och pekar mot skålen. “DA. DA.” Jag tittar på den och säger: “Men Elvira, hundarna har mat redan.”

“DÄ!”

“Ja, men de behöver ju inte mer mat nu.”

Det struntar väl hon i, och lyfter påsen upp och ned. All hundmat på golvet. Pappa skrattar. Och klappar. “Vad duktig du var nu”, säger jag. Elvira skrattar och klappar. Sen säger jag åt henne att ropa på hundarna så de vet att det är mat. Elvira går mot sovrummet och skriker: “Baba BAAAAA.”

Det regnar ute, likt svordomar över FRA-lagen.

(Detta är mitt halvhjärtade försök att locka fler läsare!)

Ledig dag. Upp 10.00. Frukost i det gröna hos M. Elvira badar i poolen.

Sedan mot Kolmården. Djur. Värme. Jag gillar inte värme. Jag blir omöjlig att umgås med. Samtidigt glad att få vara med första gången Elvira går på djurpark. Kameran uppe hela tiden för att slippa tänka på värmen. Istället exponering, ljus. Blir utskälld av F. för att jag inte fotar Elvira. Fyra hundra bilder idag, varav säkerligen 300 på Elvira. Vad menar hon? Skulle demonstrativt inte fotografera alls mera under resterande tid. Det höll i två minuter.

Klappa grisar. Stora, små. Elvira orädd. Getter. Elvira orädd. Ställer sig i mitten av fyra stycken för att mata. Skrattar. Hon har så gulligt skratt. Några främlingar diskuterar: “Se på den där lilla, helt orädd. Ska vara överallt och klappa, mata. Så söt. Titta på henne.” Stolt.

När jag var mindre blev jag stångad på kolmården.

In på kulmården. Elvira i poolen. Jättekallt, men jätteroligt. Ville inte gå upp. Frös. Skakade. Torka och på med kläder snabbt. Lovade att vi skulle bada mera hemma.

Fyra timmar senare. På väg in till stan. Spicy hot. Hem på kaffe hos P. och M. Hem. Badade med Elvira. Hon spexar i badet. Duschslangen är rolig att rikta utanför badkaret, över pappas huvud, i pappas ansikte. I sitt eget. Och sen spotta och göra miner.

Jag skrattar med henne, hon skrattar åt mig.

Nu kanske det här inte är ett allmängiltigt problem, men varför går man alltid och lägger sig för sent och går upp för tidigt? Dumt.

Oavsett om jag börjar 07.45, 08.00 eller 08.45 så sätter jag larmet på 04.38, och sen ligger jag och drar mig till ca. 06.07. Logiskt? Jag vet inte, men jag har fått för mig att jag vaknar mjukare om jag är förberedd på att kliva upp i god tid innan jag faktiskt behöver göra det. Egentligen tror jag det är skitsnack. Jag har helt enkelt hållt på med dessa exakta klockslag, som är uträknade efter en minituöst uträknad snooze-cykel, alldeles för länge för att våga ändra något. Tänk om det skulle resultera i att jag försov mig?

En av mina favoritbloggar är Tre tjejer i köket. Matglädje och inspiration. Blir mycket sugen på deras förslag på Senapspanerad pangasius i örtsås, trots att jag inte är jätteförtjust i fisk.

En lungo och en god bit choklad. Det är frukost för en kung.

Lyssnar på Liquid Level. Lyssna du också: Plate Den låten är så otroligt skön, med det upphackade “breaket” runt 4 minuters-gränsen. En av de absolut bästa låtarna just nu.

Postrocken är den genre jag alltid kommer tillbaka till. Den musik där jag alltid finner lugn. Där jag kan landa. Där jag är hemma, på något sätt. Det kan låta pretentiöst, men var, om inte i musiken kan man annars lägga sina pretentioner? Jag har aldrig förstått mig på lättvindigt lyssnande. Radioskval. Jag kommer nog aldrig göra det. Jag tar för allvarligt på musikens makt.

Tre frekventa band just nu: Ovum, Explosions in the sky och Mono.

För någon timme sedan satt jag och grät till Johnny Cash när han sjöng:

“My life will end in deathless sleep
Where the soul (of man) never dies
And everlasting joys I’ll reap
Where the soul (of man) never dies

I’m on my way to that fair land
Where the soul (of man) never dies
Where there will be no parting hand
Where the soul (of man) never dies”

Jag har denna veckas rätta rad till melodikrysset, om någon behöver hjälp. SÅ gammal är jag tydligen.

Oj. Jag kollade de 25 mest spelade låtarna i iTunes… Bara country och bluegrass. När blev jag så vuxen?

Jag måste balansera detta med lite punkrock. Dead Kennedys version av I fought the law: “Drinkin’ beer in the hot sun, I fought the law and I won.”

Någon tyckte tydligen att kommentaren jag refererar till i förra inlägget var opassande, så Aftonbladet har tagit bort den, vilket ju är lite synd. Jag hade kunnat skratta åt det imorgon också.

Frukost med familjen. Inte ofta det händer, men vid de tillfällena är det väl värt att jobba kväll.

Värme. Cyklade till jobbet. Ångrade att jag inte tog shorts. Varm sadel. Det kanske låter löjligt, men jag känner mig inte bekväm i shorts på jobbet.

Elvira på förstasidan på aftonbladet.se: “Se när bebisen får smaka sur lime.” Länk till klippet. http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=21476 Ca. 14000 personer som tittat på det. Någon person som tycker vi är dåliga föräldrar och som dessutom anser det vara plågeri och att jag och Frida inte borde få komma i närheten av barn. Jag kan inte annat än skratta. Jag är av den starka övertygelsen att barn bör uppmuntras att smaka och känna. Det är så man lär sig. Trygghet kommer inte av att man skyddas från sånt som kan verka obehagligt, tvärtom. Trygghet skapar man genom lärdomen om var gränserna går, men inte genom att peka finger, utom genom att man tillåts göra fel tills man lärt sig göra rätt. Personen i fråga hade en liknelse: Om Elvira pekade på en askkopp, skulle hon då få smaka på fimparna? Löjligt. Jag skulle aldrig erbjuda mitt barn att smaka på något som var direkt skadligt för henne, om det så gäller något så absurt som fimpar, eller något så basalt som att salt innan barnet är tolv månader kan vara skadligt för njurarna och att det sedan tar ytterligare 12 månader innan de klarar samma mängd som större barn och vuxna. Men sådant är så självklart för en förälder. Att erbjuda något surt vid elva månaders ålder är alltså mindre farligt än att erbjuda något salt, och ändå hade folk reagerat mindre på om vi erbjudit Elvira “vanlig” mat på samma restaurang som hon fick smaka lime. Visst är det konstigt hur enkelriktat det mänskliga sinnet är hos folk som tror sig veta bättre? Faktum är att det enbart i undantagsfall finns någon som vet mer om ditt eget barn än du själv. Ändå försöker folk hävda sin rätt att veta bättre. Lägg din energi på någon som faktiskt plågar sitt barn.

Om vi inte skulle ge Elvira sånt som hon till en början inte tyckte om skulle hon inte äta alls längre, eftersom Fridas mjölkcisterner sinat. DET om något hade varit att plåga henne.

Man kan bara ta på sig hjälmen, sätta sig i sin vadderade cell och skratta. Men bara inombords, för det kan ju hända att man rör sig för mycket och sträcker en muskel. Snacka om plågsamt!

Just nu:

Reggae, reggaeton, postrock, minimal techno, ambient, opera och country.

Förvånansvärt lite jazz för tillfället om man bortser från Miles Davis “Right Off” som väl mer kan klassas som fusion om vi ska vara petiga. Men är det nåt jag avskyr så är det genrepetighet.

Ledig helg. Känner mig lite gladare idag. Begravningsbaksmällan börjar släppa.

Det spelades tre låtar i kapellet.

Den första var “Time to say goodbye” med Andrea Bocelli och Sarah Brightman eller Celine Dion (minns inte vilken version det var!). Själv föredrar jag Andrea Bocellis soloversion “Con te partirò“.

Den andra var Janne Schaffers “Norrland.” Nu kommer jag inte kunna lyssna på den utan tårar.

Och den sista var “The show must go on” med Queen.

Det var tre perfekta låtval.

Idag promenerade vi till Maxi. Handlade. Frida åkte med Bea hem i bilen och ställde in varorna hemma. Jag och Elvira tog ytterligare en promenad till expert, varpå vi satte oss utanför och väntade på Frida som fick skjuts dit. Köpte hundmat. Tittade på ny vagn. Trehjulig. Vet inte vad jag tycker om det. Som jazzgosse känner jag mig inte särskilt hipp och inne, som kidsen brukar säga. Frida får köpa den vagn hon tror blir bäst. Det brukar bli bäst så.

Hem. Hundarna. Idag tre stycken. R. var på kolmården med sina barn och lämnade Doris hos oss. Att hålla reda på tre koppel. Doris har en speciell stil när hon bajsar. Hon kan inte stå stilla, utan böjer kroppen och klämmer och går samtidigt.

Ringde pappa. “Minns du att jag ringde för nästan två år sedan och berättade att du skulle bli farfar? Nu gör jag det igen.” Glädje.

Skrev till L. att hon ska bli faster. Ville skriva “Du ska bli faster. Igen.” Frida tyckte det var överflödigt, eftersom hon nog var medveten om att det skulle vara “igen” om hon blir faster en andra gång. Hon har alltid rätt.

Jag har börjat slarva med språket. Jag glömmer ord oftare än vanligt. Idag blev regnbågen en solnedgång. Det kändes naturligt. Samtidigt, när det slår mig att jag sagt fel, så gör det mig ledsen. Det påminner mig om alla böcker jag inte längre läser. Om alla texter jag inte längre skriver. Därav detta nya dagssummerande. Ointressant? säkert! Nyttigt för mig. Hålla “pennan” igång.

Jag får inte förlora språket som jag byggt så mycket identitet kring.

Sígur Rós håller mig sällskap.

När jag läste att The Verve är på väg tillbaka tänkte jag att det inte gick så bra sist herr Ashcroft försökte sig på att skriva musik utan droger i kroppen.

Nu vet inte jag om han har börjat med tyngre prylar på nytt, men visst är väl kommande singeln “Love is noise” bra? Lyssna på http://www.myspace.com/THEVERVETV

Jag är förvånad, men det kan ju vara som med nåt soloalbum han gjorde. Första singeln skitbra, resten av låtarna skit.

Usch. Jag har spenderat fyra timmar springandes upp och ner mellan expeditionen i källaren och lägenheten. Ner till datorn, pilla lite. Upp till TV:n, se om jag lyckats ställa in allt rätt. Inte lyckats, sprungit ner till datorn igen.

Just när jag börjat ångra mitt beslut att göra HSB:s intern-TV kommer Frida hem med korv från Leons. Min ängel. Hade jag kommit ihåg att äta nåt innan det?

Minns att jag tog en espresso framför datorn. Vetebrödslängden som ligger på bänken, tog jag fram den idag? Inte tinad.

Idag har jag inte varit mig själv. Gårdagens begravning tog hårt på mig. Försökt att inte visa det på jobbet. Det var en fin begravning, men ett farväl är aldrig så definitivt som när man inte vet om man ses igen, och under vilka former. Därför svårt att finna tröst i den tanken. “Gudstjänsten ska hjälpa er att ta farväl”, sa prästen. Den borde hjälpa oss att tro på ett återseende.

“If we never meet again this side of heaven, I’ll meet you on that beautiful shore.”

Sålt dåligt idag. Inte hängt med i samtalen, inte kunnat lyssna ordentligt. Vill inte skylla på något annat än min inkompetens även om jag hoppas att det inte är så.

Det känns konstigt att känna glädje över en sak, när man känner sorg över en annan. Idag ska jag på begravning. Helst skulle jag slippa. Fast ändå inte. Det som gör ont är att vardagen har börjat komma tillbaka, och så ska man gråta igen, försöka ta farväl.

Jag hoppas Frida är hemma när jag kommer tillbaka, så hon kan hålla om mig.

i slutet av Januari 2009.

Jag sitter och lyssnar på Esbjörn Svensson, och jag tänker: “Vilket otroligt slöseri!” Sveriges i särklass bästa pianist är borta. Vissa saker är inte rättvisa.

Jag är honom tacksam eftersom det var hans pianospel som fick in mig på jazzens vägar.

Äntligen har jag köpt en scanner, så nu är det många negativ och dior som ska gås igenom. Hittade riktigt gamla negativ, från den tiden då mitt fotointresse föddes. Kul att kolla igenom. Bilden ovan är dock helt ny. Nu väntar jag bara på negativ från min första rulle i Diana, som är på framkallning hos Crimson. De borde komma imorgon.

Jag blev nyligen av med mitt jobb under tragiska former och hade ställt in mig på att få slita som ett djur för att hitta ett nytt. Jag hann inte ens börja söka nya jobb innan B. ringde och undrade om jag ville jobba hos dem på kundtjänst.

Javisst! svarade jag.

Då kommer jag och hämtar dig nu, fick jag som svar.

Jag borstade tänderna och sa ifrån om andra åtaganden i ett smärre chocktillstånd. En halvtimme senare satt jag i utbildningssalen och var glad över att inte få nån semester i sommar. Hrm.

Nu är jag lite orolig för att inte klara av jobbet. Kommentarer som “du ska ju inte jobba med sånt, du ska jobba med folk som har riktiga problem” eller “det är väl bara tillfälligt tills du får nytt jobb som assistent?” gör inte direkt saken bättre.

Jag försöker inbilla mig att min nyfikenhet och vetgirighet kommer hjälpa mig igenom detta. Dessutom säger jag till mig själv att jag kanske inte alls passar som assistent, utan att det berodde på att jag jobbade med en så fin människa.

Det var ett tag sedan jag lyssnade på Saul Williams, men hittade av en slump den senaste skivan, The Inevitable Rise and Liberation of NiggyTardust!, som producerats av Trent Reznor (Nine Inch Nails) och jag blir helt knockad. Vilken ljudmatta!

Och mitt i alltihop en genialisk cover av U2:s hjärtskärande Sunday bloody sunday.

Ett par, tre låtar in i finalen gav jag upp tanken på att ens försöka tycka att det var nåt som var bra.

Från gårdagens konsert.

Ikväll ska vi på konsert. Det kommer förmodligen bli årets största upplevelse. Synd för er som missar den.

Ok. Jag är lite exalterad. Jag la precis en beställning på en Diana F+. Jag vet, den är inte så dyr, och ser lite speciell ut, men som jag har längtat. Frida kan vittna om hur jag kollat på den dagligen sedan vi kom tillbaka från Thailand. Vill att den ska komma nu, men jag antar att express INTE innebär inom en timme?

Det finns två vokalister som hänför mig. Den ena är Gillian Welch:

Den andra är, självklart, Alison Krauss:

Den senare ska jag, Frida och Andreas se live i Stockholm på Fredag, dit hon kommer med Robert Plant. Det kommer bli grymt.

Jag älskar när folk som säljer kameror på tradera skriver att “kameran tar bra kort.” Jag undrar alltid vad de menar. Och så blir jag full i skratt.

Min önskan är att Frida, när hon i framtiden ska hålla minnestal för mig, säger: “Jimmy var ingen vidare fotograf, men hans kamera tog bra kort.”