Shit vad det är Glassigt att häckla publiken, ja det är glassigt att uppträda påverkad inför liken. Ja det är glassigt! Yo, för det är glassigt. Mange takk. Jag säger bara f*ck. När jag Schmidtigt mina planer och gjort dig lack. Det bara sprack som sex laxar i en laxask. Jag drog en lina innan jag gick upp på scenen och flina åt glina. Ja, det är glassigt.

Jag saknar Thailand. Jag saknar Bangkok. Kontrasterna.

(Ursäkta den dåliga och sneda bildpassningen av bilden, men den kommer direkt från scannern.)

Jag saknar dynamiken som skapades mellan mig som läsare och texten.

Jag saknar den ungdomliga nyfikenhet som tidigare präglade min läsning.

Jag saknar det sunda förakt med vilken jag såg författaren.

Jag saknar en utgångspunkt från vilken ett nytt upptäckande kan gro.

Kärlek.

Word To Your Weapons Of Mass Destruction!

Flickr: Jimmy Asklund’s Photostream.

Det finns inte ord som kan beskriva kärleken till min dotter. Och ingen bild gör heller känslorna rättvisa.

”All soldiers
They’re all gonna die
And all the little babies
They’re all gonna die
All the poets
And all the liars
And all you pretty people
You’re all gonna die” -Pretty people

Trots att bandet själva påstått att detta inte är en politisk skiva så är det svårt att bortse från det politiskt aktuella som omger den.

”They filled our hearts and hands with violence
With violence, with violence
It’s time to leave the fields behind us” -In silence

Skivans absoluta höjdpunkt är näst sista spåret Murderer där den manliga sångaren Alan Sparhawk iklär sig rollen som George W Bush (enl. min tolkning) och tänker sig denne i en konversation med Gud, där Gud inte tillåter krig, men där agitatorn Bush beskyller Gud för att vara mordisk och i behov av en dödens hantlangare.

”One more thing before I go
One more thing I’ll ask you Lord
You may need a murderer
Someone to do your dirty work

Don’t act so innocent
I’ve seen you pound your fist into the earth
And I’ve read your book
It seems that you could use another fool
Well I’m cruel
And I look right through

You must have more important things to do
So if you need a murderer
Someone to do your dirty work” -Murderer

Skivan vill, och lyckas, säga att kriget angår oss alla.

”All you can do is hide
God bless the darkness of the night” -Violent past

Disa lyckas nästan aldrig fångas på bild. Här lyckades jag iaf ganska bra.

Glömde lunchen hemma. Tänkte strunta i att äta. Frida tyckte det var en dålig idé, så det blev donken. Inte särskilt gott.

Måste sluta äta godis. Kostsamt, inte bara för plånboken, utan också för hälsan.

Imorgon är det jobb igen. Jag trivs. Kommer få vara kvar längre än den först utlovade tiden. Året ut, heter det nu. Hoppas det blir längre.

En timme innan jag skulle sluta öppnade sig himlen och blixtar + åska slog ned ”precis” utanför. Mycket vatten. Jag som skulle cykla hem. Ringde Frida. De var strandsatta i city. Skjuts hem.

Elvira och jag ensamma ett par timmar. Barnprogram, tittade på DVD, välling i saccosäken. Sen somnade hon sittandes i mitt knä. Utslagen. Huvudet tyngre och tyngre. Jag älskar känslan av att lyckas få mitt barn att känna trygghet med bara mig. Det är oslagbart.

”DÄ!”

”Ja, men de behöver ju inte mer mat nu.”

Det struntar väl hon i, och lyfter påsen upp och ned. All hundmat på golvet. Pappa skrattar. Och klappar. ”Vad duktig du var nu”, säger jag. Elvira skrattar och klappar. Sen säger jag åt henne att ropa på hundarna så de vet att det är mat. Elvira går mot sovrummet och skriker: ”Baba BAAAAA.”

(Detta är mitt halvhjärtade försök att locka fler läsare!)

Sedan mot Kolmården. Djur. Värme. Jag gillar inte värme. Jag blir omöjlig att umgås med. Samtidigt glad att få vara med första gången Elvira går på djurpark. Kameran uppe hela tiden för att slippa tänka på värmen. Istället exponering, ljus. Blir utskälld av F. för att jag inte fotar Elvira. Fyra hundra bilder idag, varav säkerligen 300 på Elvira. Vad menar hon? Skulle demonstrativt inte fotografera alls mera under resterande tid. Det höll i två minuter.

Klappa grisar. Stora, små. Elvira orädd. Getter. Elvira orädd. Ställer sig i mitten av fyra stycken för att mata. Skrattar. Hon har så gulligt skratt. Några främlingar diskuterar: ”Se på den där lilla, helt orädd. Ska vara överallt och klappa, mata. Så söt. Titta på henne.” Stolt.

När jag var mindre blev jag stångad på kolmården.

In på kulmården. Elvira i poolen. Jättekallt, men jätteroligt. Ville inte gå upp. Frös. Skakade. Torka och på med kläder snabbt. Lovade att vi skulle bada mera hemma.

Fyra timmar senare. På väg in till stan. Spicy hot. Hem på kaffe hos P. och M. Hem. Badade med Elvira. Hon spexar i badet. Duschslangen är rolig att rikta utanför badkaret, över pappas huvud, i pappas ansikte. I sitt eget. Och sen spotta och göra miner.

Jag skrattar med henne, hon skrattar åt mig.

Oavsett om jag börjar 07.45, 08.00 eller 08.45 så sätter jag larmet på 04.38, och sen ligger jag och drar mig till ca. 06.07. Logiskt? Jag vet inte, men jag har fått för mig att jag vaknar mjukare om jag är förberedd på att kliva upp i god tid innan jag faktiskt behöver göra det. Egentligen tror jag det är skitsnack. Jag har helt enkelt hållt på med dessa exakta klockslag, som är uträknade efter en minituöst uträknad snooze-cykel, alldeles för länge för att våga ändra något. Tänk om det skulle resultera i att jag försov mig?

Lyssnar på Liquid Level. Lyssna du också: Plate Den låten är så otroligt skön, med det upphackade ”breaket” runt 4 minuters-gränsen. En av de absolut bästa låtarna just nu.

Tre frekventa band just nu: Ovum, Explosions in the sky och Mono.

För någon timme sedan satt jag och grät till Johnny Cash när han sjöng:

”My life will end in deathless sleep
Where the soul (of man) never dies
And everlasting joys I’ll reap
Where the soul (of man) never dies

I’m on my way to that fair land
Where the soul (of man) never dies
Where there will be no parting hand
Where the soul (of man) never dies”

Jag måste balansera detta med lite punkrock. Dead Kennedys version av I fought the law: ”Drinkin’ beer in the hot sun, I fought the law and I won.”

Värme. Cyklade till jobbet. Ångrade att jag inte tog shorts. Varm sadel. Det kanske låter löjligt, men jag känner mig inte bekväm i shorts på jobbet.

Elvira på förstasidan på aftonbladet.se: ”Se när bebisen får smaka sur lime.” Länk till klippet. http://mittklipp.aftonbladet.se/app/viewMovie.action?id=21476 Ca. 14000 personer som tittat på det. Någon person som tycker vi är dåliga föräldrar och som dessutom anser det vara plågeri och att jag och Frida inte borde få komma i närheten av barn. Jag kan inte annat än skratta. Jag är av den starka övertygelsen att barn bör uppmuntras att smaka och känna. Det är så man lär sig. Trygghet kommer inte av att man skyddas från sånt som kan verka obehagligt, tvärtom. Trygghet skapar man genom lärdomen om var gränserna går, men inte genom att peka finger, utom genom att man tillåts göra fel tills man lärt sig göra rätt. Personen i fråga hade en liknelse: Om Elvira pekade på en askkopp, skulle hon då få smaka på fimparna? Löjligt. Jag skulle aldrig erbjuda mitt barn att smaka på något som var direkt skadligt för henne, om det så gäller något så absurt som fimpar, eller något så basalt som att salt innan barnet är tolv månader kan vara skadligt för njurarna och att det sedan tar ytterligare 12 månader innan de klarar samma mängd som större barn och vuxna. Men sådant är så självklart för en förälder. Att erbjuda något surt vid elva månaders ålder är alltså mindre farligt än att erbjuda något salt, och ändå hade folk reagerat mindre på om vi erbjudit Elvira ”vanlig” mat på samma restaurang som hon fick smaka lime. Visst är det konstigt hur enkelriktat det mänskliga sinnet är hos folk som tror sig veta bättre? Faktum är att det enbart i undantagsfall finns någon som vet mer om ditt eget barn än du själv. Ändå försöker folk hävda sin rätt att veta bättre. Lägg din energi på någon som faktiskt plågar sitt barn.

Om vi inte skulle ge Elvira sånt som hon till en början inte tyckte om skulle hon inte äta alls längre, eftersom Fridas mjölkcisterner sinat. DET om något hade varit att plåga henne.

Man kan bara ta på sig hjälmen, sätta sig i sin vadderade cell och skratta. Men bara inombords, för det kan ju hända att man rör sig för mycket och sträcker en muskel. Snacka om plågsamt!

Reggae, reggaeton, postrock, minimal techno, ambient, opera och country.

Förvånansvärt lite jazz för tillfället om man bortser från Miles Davis ”Right Off” som väl mer kan klassas som fusion om vi ska vara petiga. Men är det nåt jag avskyr så är det genrepetighet.

Det spelades tre låtar i kapellet.

Den första var ”Time to say goodbye” med Andrea Bocelli och Sarah Brightman eller Celine Dion (minns inte vilken version det var!). Själv föredrar jag Andrea Bocellis soloversion ”Con te partirò”.

Den andra var Janne Schaffers ”Norrland.” Nu kommer jag inte kunna lyssna på den utan tårar.

Och den sista var ”The show must go on” med Queen.

Det var tre perfekta låtval.

Idag promenerade vi till Maxi. Handlade. Frida åkte med Bea hem i bilen och ställde in varorna hemma. Jag och Elvira tog ytterligare en promenad till expert, varpå vi satte oss utanför och väntade på Frida som fick skjuts dit. Köpte hundmat. Tittade på ny vagn. Trehjulig. Vet inte vad jag tycker om det. Som jazzgosse känner jag mig inte särskilt hipp och inne, som kidsen brukar säga. Frida får köpa den vagn hon tror blir bäst. Det brukar bli bäst så.

Hem. Hundarna. Idag tre stycken. R. var på kolmården med sina barn och lämnade Doris hos oss. Att hålla reda på tre koppel. Doris har en speciell stil när hon bajsar. Hon kan inte stå stilla, utan böjer kroppen och klämmer och går samtidigt.

Ringde pappa. ”Minns du att jag ringde för nästan två år sedan och berättade att du skulle bli farfar? Nu gör jag det igen.” Glädje.

Skrev till L. att hon ska bli faster. Ville skriva ”Du ska bli faster. Igen.” Frida tyckte det var överflödigt, eftersom hon nog var medveten om att det skulle vara ”igen” om hon blir faster en andra gång. Hon har alltid rätt.

Jag har börjat slarva med språket. Jag glömmer ord oftare än vanligt. Idag blev regnbågen en solnedgång. Det kändes naturligt. Samtidigt, när det slår mig att jag sagt fel, så gör det mig ledsen. Det påminner mig om alla böcker jag inte längre läser. Om alla texter jag inte längre skriver. Därav detta nya dagssummerande. Ointressant? säkert! Nyttigt för mig. Hålla ”pennan” igång.

Jag får inte förlora språket som jag byggt så mycket identitet kring.

Nu vet inte jag om han har börjat med tyngre prylar på nytt, men visst är väl kommande singeln ”Love is noise” bra? Lyssna på http://www.myspace.com/THEVERVETV

Jag är förvånad, men det kan ju vara som med nåt soloalbum han gjorde. Första singeln skitbra, resten av låtarna skit.

Just när jag börjat ångra mitt beslut att göra HSB:s intern-TV kommer Frida hem med korv från Leons. Min ängel. Hade jag kommit ihåg att äta nåt innan det?

Minns att jag tog en espresso framför datorn. Vetebrödslängden som ligger på bänken, tog jag fram den idag? Inte tinad.

Idag har jag inte varit mig själv. Gårdagens begravning tog hårt på mig. Försökt att inte visa det på jobbet. Det var en fin begravning, men ett farväl är aldrig så definitivt som när man inte vet om man ses igen, och under vilka former. Därför svårt att finna tröst i den tanken. ”Gudstjänsten ska hjälpa er att ta farväl”, sa prästen. Den borde hjälpa oss att tro på ett återseende.

”If we never meet again this side of heaven, I’ll meet you on that beautiful shore.”

Sålt dåligt idag. Inte hängt med i samtalen, inte kunnat lyssna ordentligt. Vill inte skylla på något annat än min inkompetens även om jag hoppas att det inte är så.

Jag hoppas Frida är hemma när jag kommer tillbaka, så hon kan hålla om mig.

Jag är honom tacksam eftersom det var hans pianospel som fick in mig på jazzens vägar.

Äntligen har jag köpt en scanner, så nu är det många negativ och dior som ska gås igenom. Hittade riktigt gamla negativ, från den tiden då mitt fotointresse föddes. Kul att kolla igenom. Bilden ovan är dock helt ny. Nu väntar jag bara på negativ från min första rulle i Diana, som är på framkallning hos Crimson. De borde komma imorgon.

Javisst! svarade jag.

Då kommer jag och hämtar dig nu, fick jag som svar.

Jag borstade tänderna och sa ifrån om andra åtaganden i ett smärre chocktillstånd. En halvtimme senare satt jag i utbildningssalen och var glad över att inte få nån semester i sommar. Hrm.

Nu är jag lite orolig för att inte klara av jobbet. Kommentarer som ”du ska ju inte jobba med sånt, du ska jobba med folk som har riktiga problem” eller ”det är väl bara tillfälligt tills du får nytt jobb som assistent?” gör inte direkt saken bättre.

Jag försöker inbilla mig att min nyfikenhet och vetgirighet kommer hjälpa mig igenom detta. Dessutom säger jag till mig själv att jag kanske inte alls passar som assistent, utan att det berodde på att jag jobbade med en så fin människa.

Och mitt i alltihop en genialisk cover av U2:s hjärtskärande Sunday bloody sunday.

Den andra är, självklart, Alison Krauss:

Den senare ska jag, Frida och Andreas se live i Stockholm på Fredag, dit hon kommer med Robert Plant. Det kommer bli grymt.

Min önskan är att Frida, när hon i framtiden ska hålla minnestal för mig, säger: ”Jimmy var ingen vidare fotograf, men hans kamera tog bra kort.”

Pengarna går till välgörande ändamål: antingen en Holga 135, en Diana+ eller så lägger jag pengarna i ett sparande till en digital spegelreflexkamera.

Vem som helst ska ha rätt att skaffa barn; utvecklingsstörda, alkoholister, moderater, dumskallar, punkare, caféägare, webbutvecklare, epileptiker, narkoleptiker, svetsare, golfproffs och AIK-supportrar utan några större restriktioner. Men nynazistiska idioter som förstör vårt fina land(!) bör inte ges chansen att sprida sin sjukdom vidare till sina barn.

Nu blir det löpning på riktigt framöver. Frida ska börja springa med mig, och Andreas och jag har en tävling på gång på nikeplus.com: den som springer flest km på 30 dagar vinner. Han är så ägd!

Men Frida läste I got beaver. Hoppas bara att det är en kvinna som sjunger den.

Faktum är, och rätta mig om jag har fel, att modern (eller snarare samtida) jazz knappast är modern i den tolkningen att den är nyskapande. Jazzen har varit nyskapande, visst, men dagens trios och kvartetter upprepar i mångt och mycket det som gjordes för årtionden sedan. Fast oftast med färre tunga droger inblandade. Och med bättre produktion i ryggen.

Missförstå mig rätt, i början var jazzen nyskapande. Och den var nyskapande i alla subgenrer som kom ur den. Men vid en viss gräns, och det gäller allt estetiskt skapande, så förnyades inte jazzen som helhet. Det som idag betecknas nyskapande jazz, är egentligen bara nya jazzskapelser. Olika fria entiteter som i sig är nya, fräscha; pianister med ett eget sound, batterister med ett säreget gung osv. Därför anser jag inte samtida jazz vara nyskapande, men det innebär inte att den stagnerat.

Frida har köpt en ipod shuffle till mig. I like. Jag skulle inte stå ut med att ha bara den, utan måste kunna alternera med min nano. Men med min shuffle kan jag varje morgon bestämma mig för vilken sorts musik jag vill lyssna på under min tur till jobbet, och synka spelaren med rätt spellista, och sedan bara låta slumpen avgöra vilka låtar jag får höra på vägen. Två dagar i rad har det blivit jazz, men imorgon känner jag nog för lite bluegrass. Som jag sa till Andreas: Jesus och banjo är en oslagbar kombination!

”When I cross over
I will shout and sing
I will know my savior
By the mark where the nails have been

By the mark where the nails have been
By the sign upon his precious skin
I will know my savior when I come to him
By the mark where the nails have been

A man of riches
May claim a crown of jewels
But the king of heaven
Can be told from the prince of fools

On Calvary Mountain
Where they made him suffer so
All my sin was paid for
A long, long time ago”

—————-
Inläggslåt: Gillian Welch – By the Mark

L. på jobbet har fått några av oss att dricka ingefärste. Det är svinigt gott och får t.o.m. ersätta kaffet ibland.

Skiva/hacka eller riv färsk ingefära, ca 2-3cm.

Lägg i tesil och låt dra i kokt vatten.

Hur länge det ska dra beror på vilken styrka du föredrar, men nånstans mellan 4 min. och att låta ingefäran ligga kvar under tiden du dricker kan vara en lagom-fingervisning.

Själv sötar jag gärna teet, men det dricks med fördel naturellt. Perfekt vid förkylning, eftersom det lindrar halsont OCH är slemlösande.

Lycka till.

Jag gillar tanken på att göra ”spännande” mat av rester. Men tanke och verklighet går inte alltid ihop.

Och John McLaughlin strömmar ur mina högtalare.

—————-
Inläggslåt: John McLaughlin – Phenomenon: Compulsion

Jag tänkte… ”alla” andra har ju dagens outfit på sina bloggar. Jag kanske skulle börja med dagens matlåda? Det borde vara ungefär lika intressant.  Idag blir det kryddstarkt basmatiris med thai-inspirerade kokta köttbullar. Kanske t.o.m. lägger upp en bild lite senare. Jag förstår att ni är väldigt angelägna om att se den.

Jag ändå nästan vaken.

Det är bäst jag sätter igång innan jag fastnar här och blir helt jäst. hrm.

Vad skulle jag göra utan dem? Vem är jag utan familjen?

Jag vore ingen jag vill vara.

—————-
Inläggslåt: Mono – Karelia (Opus 2)

Var går gränsen för vad man kan säga till en människa som uppenbarligen lider av vanföreställningar och, i min amatörmässiga mening, schizoida tendenser? När denna börjar bli påfrestande. Vad säger man? Utan att skada, men ändå. Sätta en slags prägel, visa att man störs av den påträngande närvaron. Förklara att han tar för mycket privat utrymme.

Du behöver professionell hjälp. Du. behöver. hjälp. Du behöver inte någon att prata med. Utan någon som lyssnar.

Tänkte i och med detta komma igång och blogga på riktigt igen.

Till Fridas stora förskräckelse har det på senare tid blivit mycket elektronisk musik… Minimal techno med monotont elektroniskt malande är just nu något av det mest mysiga mina öron kan höra. Eller svävande ambient. Också monotont. Eller låtar med mer substans som t.ex. John Dahlbäcks Blink. Eller förföriskt vackra Gourmet av Gastón Arévalo och svängiga Plate av Liquid level.

De två sistnämnda återfinns på det underbara bolaget thinner som har hela sin katalog ute för fri lyssning på nätet. Väl värt att kolla upp, oavsett om man tror sig gilla electro eller inte.

—-
Inläggslåt: Daso – Thujon

När jag senare upptäckte Ryan Adams så kunde man ju inte komma ifrån countryn som liksom hemsöker ens öron. Och av en slump var jag fast i Johnny Cash-träsket och förstod countryn på en djupare nivå. Johnny Cash var för övrigt den mest ödmjuka person jag någonsin ”stött på” i litteratur- och musikhistorien. En man som ofta var i trubbel, men som alltid, och till sist, hittade sin Gud och sin tro.

Om man diskuterar Johnny Cash med någon så kommer alltid frågan vilken låt som är bäst. Det mest uppenbara svaret är Ring of fire, Walk the line eller kanske Folsom prison blues. För mig handlar det istället om den Johnny Cash som de flesta förbiser eller inte tänker på så mycket. Den Johnny Cash som koncentrerar sig på sin Gud och tro. Den Johnny Cash som ville sjunga gospel och som fick göra det många gånger. Och som gör det så hjärtskärande vackert och ärligt. Lyssna t.ex. på He Turned The Water Into Wine, Where You There When They Crucified My Lord? eller Peace in the valley.

Men fortfarande, om folk frågar vilken sorts musik jag lyssnar på så svarar jag (bland mycket annat) country. Men alltid med förbehållet: ”fast inte sån där nazicountry”, utan att egentligen veta vad jag syftar på.

Från början höll jag Please read the letter som favorit, men idag så lyssnade jag ordentligt på texten till Your long journey. Jag var på väg att brista ut i gråt på spårvagnen på väg till jobbet.

”God’s given us years of happiness here
Now we must part
And as the angels come and call for you
The pains of grief tug at my heart

Oh my darling
My darling
My heart breaks as you take your long journey

Oh the days will be empty
The nights so long without you my love
And when god calls for you I’m left alone
But we will meet in heaven above

Oh my darling
My darling
My heart breaks as you take your long journey

Fond memories I’ll keep of happy ways
That on earth we trod
And when I come we will walk hand in hand
As one in heaven in the family of god

Oh my darling
My darling
My heart breaks as you take your long journey”

—-

Inläggslåt: Robert Plant & Alison Krauss – Your Long Journey

”I won’t waste my love on a nation!”

—-

Inläggslåt: Black Rebel Motorcycle Club – Weapon of choice

—–
Inläggslåt: Rigmor Gustafsson – You Don’t Have To Worry

Otroligt finmalet, nästan som mjöl.

Förutom tre hårdkokta ägg kände jag mig tvungen att inviga spisen och ”koka” mitt kaffe när elektikern gjort sitt i vårt nya kök. Utan Ibrik, men med en mindre kastrull skred jag till verket.

1 del socker, 1 del kaffe och ca 3 delar vatten.

På plattan, medelhög värme.

Ha koll på skummet, bort från värmen.

Rör om!

Upprepa två gånger.

Låt stå så sumpen sjunker.

Avnjutes i liten kopp.

Tyvärr gjorde jag ett kaffe som var en aning för sött för min smak, men i övrigt var jag nöjd. Det blev riktigt bra. Det blir nog en kopp imorgon efter jobbet också.
——

Inläggslåt: Ida Sand – Mr Pianoman

Arcade fire – No cars go

The Clash – Bankrobber

Dave Brubeck Quartet – Far more blue

Esbjörn Svensson trio – Tough tough

Johnny Cash – I got stripes

Nils Landgren med Rigmor Gustafsson – Fragile

Robert Plant & Alison Krauss – Please read the letter

Tord Gustavsen trio – At home

——–

Inläggslåt: Tord Gustavsen Trio – At Home

——–

Inläggslåt: Robert Plant & Alison Krauss – Killing The Blues

——–
Inläggslåt: The Album Leaf – Drawing Mountains

Hos mina svärföräldrar har ett ljus brunnit en tid, för att påminna om Harriets bortgång. För en vanlig förbipasserande ser det ut som ett vanligt ljus, men för oss rymmer det något mer. Ljuset är inte ett ljus, det är en människa, och lågans värme är inte bara ljusets värme, utan också själens. Med ljuset skapar vi en slags närvaro av någon vi saknar.

Ljuset är en symbol för hoppet, självklart. Men också ett substitut för den värme den förlorade inte längre är förmögen att ge i sin frånvaro, men som vi fortfarande längtar efter att ta emot.