Okej. jag skrev en raptext. Ska väl inte satsa på en ny karriär, förmodar jag.
Shit vad det är Glassigt att häckla publiken, ja det är glassigt att uppträda påverkad inför liken. Ja det är glassigt! Yo, för det är glassigt. Mange takk. Jag säger bara f*ck. När jag Schmidtigt mina planer och gjort dig lack. Det bara sprack som sex laxar i en laxask. Jag drog en lina innan jag gick upp på scenen och flina åt glina. Ja, det är glassigt.
Jag saknar Thailand. Jag saknar Bangkok. Kontrasterna.
(Ursäkta den dåliga och sneda bildpassningen av bilden, men den kommer direkt från scannern.)
Jag testar lite microbloggande… Följ mina förehavanden i korta snuttar: identi.ca
Fridas uppsats får mig att reflektera över min egen läsning, som i det närmaste numera är obefintlig.
Jag saknar dynamiken som skapades mellan mig som läsare och texten.
Jag saknar den ungdomliga nyfikenhet som tidigare präglade min läsning.
Jag saknar det sunda förakt med vilken jag såg författaren.
Jag saknar en utgångspunkt från vilken ett nytt upptäckande kan gro.
Fick precis ett tips av Andreas. Tyvärr såg jag mig själv om ett par år:
Jag har länge tyckt om fotografi. Jag älskar kameran. Tanken på det slutna rummet som bevarar tiden. Jag har inga pretentioner att bli fotograf eller så, men jag tycker det är roligt. Digitalt, analogt. Med linser och utan. Fortfarande, efter ca. nio år är det lika spännande varje dag. Det är som en ny kärlek som aldrig bleknar.
Det finns inte ord som kan beskriva kärleken till min dotter. Och ingen bild gör heller känslorna rättvisa.
Förra året lovprisade jag skivan Drums and guns av Low, och jag var inte ensam om att gilla det jag hörde. Men sen föll skivan i glömska. Till idag. Ett och ett halvt år senare är skivan lika bra, om inte bättre, och temat (kriget i Irak) lika aktuellt. Det är rakt och enkelt. Inga poetiska liknelser. Avskalat.
“All soldiers
They’re all gonna die
And all the little babies
They’re all gonna die
All the poets
And all the liars
And all you pretty people
You’re all gonna die” -Pretty people
Trots att bandet själva påstått att detta inte är en politisk skiva så är det svårt att bortse från det politiskt aktuella som omger den.
“They filled our hearts and hands with violence
With violence, with violence
It’s time to leave the fields behind us” -In silence
Skivans absoluta höjdpunkt är näst sista spåret Murderer där den manliga sångaren Alan Sparhawk iklär sig rollen som George W Bush (enl. min tolkning) och tänker sig denne i en konversation med Gud, där Gud inte tillåter krig, men där agitatorn Bush beskyller Gud för att vara mordisk och i behov av en dödens hantlangare.
“One more thing before I go
One more thing I’ll ask you Lord
You may need a murderer
Someone to do your dirty work
Don’t act so innocent
I’ve seen you pound your fist into the earth
And I’ve read your book
It seems that you could use another fool
Well I’m cruel
And I look right through
You must have more important things to do
So if you need a murderer
Someone to do your dirty work” -Murderer
Skivan vill, och lyckas, säga att kriget angår oss alla.
“All you can do is hide
God bless the darkness of the night” -Violent past
|
