El futura.
Fick precis ett tips av Andreas. Tyvärr såg jag mig själv om ett par år:
Fotografica.
Jag har länge tyckt om fotografi. Jag älskar kameran. Tanken på det slutna rummet som bevarar tiden. Jag har inga pretentioner att bli fotograf eller så, men jag tycker det är roligt. Digitalt, analogt. Med linser och utan. Fortfarande, efter ca. nio år är det lika spännande varje dag. Det är som en ny kärlek som aldrig bleknar.
Elvira.
Det finns inte ord som kan beskriva kärleken till min dotter. Och ingen bild gör heller känslorna rättvisa.
Murderer.
Förra året lovprisade jag skivan Drums and guns av Low, och jag var inte ensam om att gilla det jag hörde. Men sen föll skivan i glömska. Till idag. Ett och ett halvt år senare är skivan lika bra, om inte bättre, och temat (kriget i Irak) lika aktuellt. Det är rakt och enkelt. Inga poetiska liknelser. Avskalat.
“All soldiers
They’re all gonna die
And all the little babies
They’re all gonna die
All the poets
And all the liars
And all you pretty people
You’re all gonna die” -Pretty people
Trots att bandet själva påstått att detta inte är en politisk skiva så är det svårt att bortse från det politiskt aktuella som omger den.
“They filled our hearts and hands with violence
With violence, with violence
It’s time to leave the fields behind us” -In silence
Skivans absoluta höjdpunkt är näst sista spåret Murderer där den manliga sångaren Alan Sparhawk iklär sig rollen som George W Bush (enl. min tolkning) och tänker sig denne i en konversation med Gud, där Gud inte tillåter krig, men där agitatorn Bush beskyller Gud för att vara mordisk och i behov av en dödens hantlangare.
“One more thing before I go
One more thing I’ll ask you Lord
You may need a murderer
Someone to do your dirty work
Don’t act so innocent
I’ve seen you pound your fist into the earth
And I’ve read your book
It seems that you could use another fool
Well I’m cruel
And I look right through
You must have more important things to do
So if you need a murderer
Someone to do your dirty work” -Murderer
Skivan vill, och lyckas, säga att kriget angår oss alla.
“All you can do is hide
God bless the darkness of the night” -Violent past
Doggis.
Disa lyckas nästan aldrig fångas på bild. Här lyckades jag iaf ganska bra.
20080712.
Jobb. En av de segaste dagarna på jobbet. Långt mellan samtalen.
Glömde lunchen hemma. Tänkte strunta i att äta. Frida tyckte det var en dålig idé, så det blev donken. Inte särskilt gott.
Måste sluta äta godis. Kostsamt, inte bara för plånboken, utan också för hälsan.
Imorgon är det jobb igen. Jag trivs. Kommer få vara kvar längre än den först utlovade tiden. Året ut, heter det nu. Hoppas det blir längre.
En timme innan jag skulle sluta öppnade sig himlen och blixtar + åska slog ned “precis” utanför. Mycket vatten. Jag som skulle cykla hem. Ringde Frida. De var strandsatta i city. Skjuts hem.
Elvira och jag ensamma ett par timmar. Barnprogram, tittade på DVD, välling i saccosäken. Sen somnade hon sittandes i mitt knä. Utslagen. Huvudet tyngre och tyngre. Jag älskar känslan av att lyckas få mitt barn att känna trygghet med bara mig. Det är oslagbart.
Tanke.
Det slog mig, att jag inte saknar jobbet som personlig assistent, utan enbart personen jag jobbade för.
Kokhett.
Jag tänkte att jag skulle testa hur det kändes att hälla kokande pastavatten över båda mina händer. Det gör fortfarande skitont, ca. 2 timmar efteråt, trots att jag sköljt med iskallt vatten lääääääääänge. Ovansidan på två av mina fingrar kan jag knappt snudda vid utan att jag håller på att dö. Så nu vet ni det, om ni skulle komma på tanken att försöka hemma.
Hundmat.
Imorse när jag satt vid datorn, så såg jag i ögonvrån hur Elvira började släpa påsen med hundmat över golvet. Jag sa inget först. Hon passerar mig i riktning mot halen där hundskålarna står. Sen stannar hon. Släpper påsen ett ögonblick och pekar mot skålen. “DA. DA.” Jag tittar på den och säger: “Men Elvira, hundarna har mat redan.”
“DÄ!”
“Ja, men de behöver ju inte mer mat nu.”
Det struntar väl hon i, och lyfter påsen upp och ned. All hundmat på golvet. Pappa skrattar. Och klappar. “Vad duktig du var nu”, säger jag. Elvira skrattar och klappar. Sen säger jag åt henne att ropa på hundarna så de vet att det är mat. Elvira går mot sovrummet och skriker: “Baba BAAAAA.”
